Idag när jag satt där på min kära lilla femåring som tillslut gick hellre gick i slänten än på vägen så fick jag minnena tillbaka från den tid då jag satt där nere i dikena på min bruna lilla ponny. Var ju ingen ny erfarenhet utan det där om att vara i dikena har ju Majsen lärt mig allt om och även om inte just det att vara i dikena är så väldigt positivt så ger de erfarenheterna bra egenskaper. Har ju sagt att åren med ponnierna har gett mig så mycket även som människa. Det är dem som gett mig mitt tålamod att våga vänta ut något jag vet funkar med lite tid, det är dem som gett mig min vilja att lägga ner massor utav tid för att resultatet sedan gör att det varit värt varje sekund utav arbetet. Att allting går bara man vill. Sedan har jag även fått min tjurighet avsevärt mycket förbättrat, visst har jag alltid varit tjurig men efter allt tok med tjuriga ponnier så har jag bara blivit ännu tjurigare. Vilket både är till för- och nackdel...vissa gånger är det kanske inte smartast att vara tjurigast!
Det jag vill komma fram till är att man ger denna sporten ganska mycket men får så mycket mer tillbaka som blir värdefullt senare i livet! Å även om det inte just för stunden är så roligt att sitta där i en slänt på en stegrande häst på flera hundrakilo så kan man ofta skratta åt det senare i livet, det du inte dör av gör dig bara starkare
0 kommentar(er)
